Vi tycker om att resa och har inte haft några större problem med att resa med barn. Visst finns det övernitiska hotellportierer och servitriser som inte gillar barn men på det stora taget är man alltid välkommen med barn.
Det jag tycker är så roligt med barn är vad dom kommer ihåg av resorna. Vi var på Gran Canaria förra vintern och vi tog en dag Las Palmas då vi strosade omkring. Vädret var perfekt för en stadsdag +17 och molnigt. Vi tittade på katedralen, gamla stan, strandpromenaden och allt annat som man kan tänkas vilja se när man är i Las Palmas. Men vad kommer sonen ihåg – jo han drack mjölk som han fick av en farbror (servitören) som pratade svenska…
När vi stod framför det hus där Christoffer Columbus bodde i under en period så pekade sonen plötsligt upp i luften och ropade ”Titta” alla skandinaviska turister tittade upp och fick se ett flygplan.
Vi hade en underbar vecka och vi passade också på att ge oss av upp i bergen – Gran Canaria har underbara berg, branta, vild och vackra. Av vår bergstur kommer han ihåg att vi kastade kottar i vattnet (läs: vattenfallet). Barn kommer inte ihåg det stora och grandiosa, inte det historiska och betydelsefulla utan de minns det som är viktigt för dom.
Nu senast var vi i Egypten och vad minns sonen? Jo, kamelerna på gatan och att vi åkte polisbil. Taxibilarna hade samma färger som svenska polisbilar. Vi brukar inte köpa med oss souvenirer – just för att de blir en i mängden av prylar som man bara lägger på hög. Det är alltid bättre att försöka att minnas själv. Men i Egypten gjorde vi ett undantag. Efter en lång dag när sonen hade varit väldigt snäll trots att vi var tråkiga vuxna så hittade han i ett souvenirstånd en liten kamel som han ville ha. Den fick han.
Det var inte före det att vi kom hem som vi upptäckte att kamelen har batterier och kan sjunga en hemsk sång… Vi tänkte att kamelen kan råka ut för en batteri-ektomi en mörk natt men sonen håller hårt i sin kamel. Den kamelen är nog mer än en souvernir för honom. Kamelen sjunger vidare…
Då inträdde det som till en början var en välsignelse – Lillefot i ”Landet för länge sedan”. Sonen var glad och nöjd och dom små dinosaurierna var ute på äventyr och sjöng samt jag fick sova.
Fast hur ska man tackla det som förälder när man håller på och bli vansinnig på Lillefot (jag höll under ett avsnitt på vasständerna)? Det brukar vara lättare när man är frisk att tänka på något annat när man läser sagan om Skrot-Nisse för 200e gången samma vecka. Men det viktiga är att barnen får sina upprepningar och får förstå.
Jag sitter och funderar på vad som hände? Hur gick det till sitter jag och frågar mig. Det finns en liten pojke i mitt liv – den där lilla pojken i släkten som är så blyg att han inte vet var han ska göra av sig men söker tryggheten i min hand. Den där lille pojken jag bytte blöjor på och lekte byta stenar med i timmar. Ja, just den lille pojken. Han vill nu vara vän med sin ”gammelkusin” på Facebook – när jag såg bilden så gick det upp för mig att han är 25, iklädd kaxig tröja och har en flickvän. Hur gick det till – den där lille pojken…